Vem vill inte ha en äng runt knuten? Alla som vandrat över en blomstrande äng vet hur myllrande rik på liv den här typen av kulturmark är. All biologisk mångfald som alstras här får många av oss att känna nyfikenhet och lugn – axlarna åker ned och andetagen blir djupa. Kan en radikal ökning av ängsytorna i våra städer bli en betydelsefull del av stadens rekreativa värden?

Ängsmarkerna var en viktig del av det historiska kulturlandskapet, innan konstgödsel och industriellt jordbruk. Höet från ängen var livsnödvändigt vinterfoder åt nötkreaturen som i sin tur producerade, förutom mjölk och kött, gödsel till åkrarna där maten producerades. Under 1800-talets mitt kulminerade arealen hävdade ängar i Sverige. Idag finns endast en spillra kvar. Det intrikata samspelet mellan människa och natur som utvecklats under årtusenden är nu satt ur spel i och med det industriella jordbruket, vilket påverkar många olika arter örter, insekter och fåglar. Stadslandskapet med sina bortglömda skräpmarker, så kallade ruderatmarker, har visat sig blivit viktiga tillflyktsorter för en rad organismer. Tänk om denna artrikedom kan inspirera till nya gröna lösningar i stadsmiljön?

Idag består våra stadslandskap till en stor del av asfaltsöknar för parkerade bilar, sterila taklandskap och dyrt manikyrerade gräsmattor. En stor del av dessa lågutnyttjade ytor kan med små medel konverteras till blomstrande ängar till gagn för livet i staden. När allt mer lynniga väderhändelser kommer ske framöver kan ängen i staden bidra på en rad sätt. Vid långvariga värmeböljor klarar ängsvegetationen, med sina längre rötter, torka bättre än gräsmattorna som snabbt blir gulbrända. Vid regn är ängsmark den ultimata typen av vegetation för biofilter, som fördröjer och renar de normala dagvattenflödena och härbärgerar större vattenmassor efter häftiga skyfall.

De nya urbana ängarna kan ersätta alla slentrianmässiga gräsytor i stadens alla grönytor, längs gångvägar och i parkers randzoner. På grund av minskat skötselbehov blir äng betydligt billigare att drifta jämfört med gräsmattan. Men maskinparken behöver ses över och moderniseras, exempelvis genom autonoma slåtterdrönare. Dessa borde vara drivna av solenergi, bärga höet och förädla det till stapelbara höbalar. Slåtterdrönarna behöver kunna köra till de olika ängsytorna vid rätt tid på året, skära växtligheten utan spill så att ingen onödig näring tillförs substratet, samt med hjälp av sensorer skona organismer som igelkottar och groddjur. För att nystarta, upprätthålla och vidareutveckla den florala mångfalden behövs en årlig påfyllning av fröbanken i markytan, vilket slåtterdrönaren säkerställer med urskakning av fröerna i det upptagna höet jämte tillförsel av nytt ängsfrö där så behövs. Där olämpliga, invasiva växtarter tagit över kan slätterdrönarna bidra med störning i form av lätt markbearbetning, vilket är en fördel för de mest pionjära örterna.

Det bärgade höet buntas ihop till balar som självfallet återbrukas runt om i städernas utemiljöer, som murelement, picknickmöbler, dagbäddar, kurragömma-lekplatser eller klätterskulpturer. Höbalarna kan med fördel placeras på förskolegårdar och skolgårdar till gagn för barns bygglekar, där de till slut tillåts brytas ned och bli till nyttig kompostjord.

Med mer äng i våra städer skapas mer artrika, rekreativa och klimatfrämjande värden i människors närmiljö. Vad som krävs är viss teknikutveckling men framför allt nytänkande kring skötselmetoder för slåtter och återbruk av restprodukten hö. Därför behövs slåtterdrönare och hömöblemang!