De allt mera påtagliga klimatförändringarna ökar behovet av att anpassa hur våra städer utformas. Med stigande havsnivåer, perioder av värmeböljor och extrema regn behövs funktionell stadsgrönska och nya sätt att mellanlagra färskvatten. Här kan de hårdgjorda ytorna, som städernas torg, spela en nygammal roll!
En av många konsekvenser av klimatförändringarna är avsmältningen av de arktiska och antarktiska isarna, som i sin tur orsakar en höjning av havsnivåerna. Sverige, som inte haft någon större brist på rent dricksvatten, kan börja få allvarliga problem – och det handlar inte bara om lågt grundvatten. År 2100 beräknas Östersjöns medelnivå vara en halvmeter högre än idag, trots landhöjningen. Bräckt vatten kan komma att flöda in i Mälaren och göra den till en del av Östersjön. Då är huvudstadens dricksvattentäkt förstörd. Idag vet ingen vad som är en rimlig och ekonomisk gångbar lösning på problemet. Det vore klokt att redan nu hantera vattenresurserna mer sparsamt och inte ta dem för givna. Nästa steg är att se över hur tillgången på färskvattnet kan säkras upp på mer småskaliga sätt.
Bild: Urbio
Ett besök på Stora Karlsö utanför Gotland påminner om just detta; vårt nära förhållande till det helt livsnödvändiga sötvattnet. Här vid entréplatsen till fyren och fyrvaktarbostaden finns fortfarande idag ett regnsamlande torg. Den skålformade torgytan var ytterligare ett sätt för fyrvaktarfamiljen, förutom den grävda brunnen, att säkerställa förrådet av färskvatten. De här lågteknologiska metoderna för att skörda regnvatten ser vi inte så ofta i Sverige, men är en del av många människors vardag i de fattigare delarna av världen.
Bild: Urbio
Ett intressant exempel på en stad som vävt in regnsamlande i stadsbyggnaden är det medeltida Venedig. I den bräckta lagunen var dricksvatten en bristvara bland stadsbefolkningen. Därför byggdes ett stort antal publika torg (”campi”) och privata gårdar (”corti”) för att samla in regnet och magasinera det. Metoden var sinnrik: Först grävdes platserna ut till 5-6 meter djupa gropar, sidorna och botten fylldes med tät lera, för att sedan fyllas upp med porös sand. Torgytorna hårdgjordes med stenhällar där marken lutades i kuvertfall in mot mitten. När regnet föll rann det ner i torgets brunn och vattnet spreds vidare ut i sanden där det filtrerades. Ur brunnen kunde sedan vatten hämtas vid senare tillfälle. Venedig hade in på 1800-talet runt 180 ”campi” och över 6000 ”corti”. Ca 10% av Venedigs yta hade regnsamlande funktion.
Hur kan det vattenskördande Venedig vara en inspiration för vår tid? Precis som förhållandena för fyrvaktarfamiljen på Stora Karlsö tenderar klimatförändringarna att göra naturresurserna mer osäkra. Städernas morfologi behöver klara av att mildra effekterna av allt lynnigare väder. Vi behöver se mer grönska som skyddar oss mot värmeböljor, men för att hålla stadsgrönskan vid liv i torrperioder behövs vatten. Dricksvattnet framöver kommer med största sannolikhet bli en eftertraktad konsumtionsvara som inte kommer tillåtas användas för bevattning. Eftersom vi samtidigt har att vänta oss stora regnmängder under kort tid kan vi få problem med översvämningar. Våra gator och torg ska inte bara klara av att leda bort vattenmassorna, utan också ta hand om det. Tänk om 10% av våra städers yta, precis som Venedig, kunde bli vattenrenande och vattenbuffrande! Då skulle vi definitivt stå bättre rustade att möta den ovissa framtiden.
Mattias Gustafsson, Urbio
