Att göra en plats till sin tar tid – men är en nödvändig identitetsskapande process för att känna sig hemma. Att få vara medskapare på en plats ger ofta känsla av tillhörande och meningsfullhet, men det är inte ofta vi får möjligheten att vara delaktiga i det direkta skapandet av de stadsrum som omger vår vardag. Dialog- och samrådsprocesser är viktiga demokratiska verktyg för deltagande i stadens utformning, men det är långa förlopp där det fysiska resultatet låter vänta på sig. Kan vi öka vårt gripbara medskapande i staden?
Hos barn och unga vuxna kan man förstå en viss frustration över att det tar år innan många dialogprocesser blir verklighet och att det kan vara svårt att följa beslutsförloppen. Kanske man hinner gå ut hela grundskolan innan skolgården äntligen utökas och byggs om. Kanske man inte längre spelar basket när belysningen och hängmöblerna äntligen kom på plats. Digitala verktyg som Block by block är förstås användbara och kan ge möjlighet att påverka större beslut i stadsplaneringen – men det är när vi påtagligt, konkret och direkt kan omforma vår omgivning man verkligen kan prata medskapande.
Att göra något med sina egna händer, som ger ett fysiskt resultat, brukar ofta vara väldigt belönande: Även mindre interventioner i vår vardagsmiljö, som att bygga en koja, rita upp en asfaltsmålning på vändplanen eller peta ner blommande tulpanlökar i rabatten vid busshållplatsen kan skapa glädje och tillfredsställelse. Att lämna spår i sin fysiska omvärld och göra platser till sina tycks nästan vara en instinkt. En plats kan sägas uppstå i interaktionen mellan rum och människa.
Vissa rum i staden tycks ha bättre förmåga att respondera och tillåta medskapande, medan andra upplevs som strängt kodade både i form och social funktion. När den fysiska miljön blir för rigid för att kunna medverka i identitetsskapandet ökar behovet att själv fysiskt kunna påverka platsen och göra den till sin. Men om en plats motsätter sig all påverkan kan konsekvensen bli att individen ”tvingar på” sitt personliga uttryck, genom klotter eller skadegörelse.
Många kommuner undersöker möjligheter till brukarmedverkan i det offentliga rummet, alltså att genom avtal få låna en bit offentlig mark till en aktivitet. Brukarmedverkan bygger helt på samverkan med boende, organisationer eller föreningar. Brukaren tar själv ett större ansvar för utveckling och vård av närmiljön. Det vanligaste är att ansöka om mark för att få odla tillsammans, men Stockholms Stad provar också på brukarmedverkan vid parkskötsel, som innebär att kvaliteten på skötseln av vissa avgränsade områden kan hållas på en högre nivå än vad stadsdelsförvaltningen har möjlighet till. Det kan vara en blomsterrabatt eller en bit naturmark som sköts av närboende och som genom personligt engagemang både kan bli både mer lekfull och inbjudande. Stadsdelsförvaltningarna ställer på olika sätt upp med verktyg, utrustning och växtmaterial, och det finns alltid krav på att miljön inte får privatiseras.
Vid sidan om möjlighet till brukarmedverkan, som kräver en viss organisation och långsiktighet, skulle det vara välbehövligt med nya typer av flexibla stadsrum, som är tydligt inbjudande och tillåtande till direkt medskapande – men även nya sätt att strukturera spontana personliga initiativ.
Urbio har i idéprojekt provat två olika koncept för ökat rumsligt medskapande: ”Receptiva ytor” och ”Platsväveriet”.
”Receptiva ytor” kan sägas vara en definierad yta där temporära aktiviteter kan anordnas, antingen helt spontant eller med en enkel administrativ process. Ytan har ett tydlig gestaltat ramverk som gör den välavgränsad och där ytan innanför kan tolereras vara stökig eller oväntad. Den receptiva ytan kan förses med vatten- och eluttag samt vara förberedd med stolp- och markinstallationer för enkel montering av temporära aktiviteter.
”Platsväveriet” är en slags paketerad struktur för att understödja de brukarinitiativ som kanske inte har förmåga att organisera sig i ett brukaravtal. Det kan då finnas förslag på olika platser, men också möjlighet att förslå sin egen plats. För att skapa en kreativ process där så många aktörer som möjligt blir delaktiga är det viktigt med en engagerad projektgrupp som kan rikta olika engagemang. Ett startpaket med alla dokument som behövs, både för kommunen och medborgare, för att anordna aktiviteter gör det lättare för kommunen att samordna tillfälliga händelser och bjuda in andra aktörer, som idrottsklubbar, kulturföreningar etc., till att ordna event under året. Platsväveriet är organiserat i Platssländor – som är startskotten för brukarinitiativet; Spinneriet – där olika idéer kan sammanföras och olika platser provas och Varpen – där man kan gå vidare med ett initiativ och utveckla en mer permanent struktur.
Platstillhörighet kan främjas genom fysiska rum som understödjer socialt engagemang och lokala gemensamhetsprojekt. Genom att låta människor medskapa sin plats får man möjlighet att påverka sin situation och bygga upp en ansvarskänsla kring sin omgivning. Att arbeta i lokala nätverk och utvecklas i relationen med andra människor utgör ett fundament för demokratin, men det ger också en stad som både är mer lekfull, livfull och mångfaldig.
PLATSSLÄNDOR
Platssländorna skapar en serie av händelse där medborgarnas aktiviteter och energi sätter igång trådspinningen, ett sätt för platsen att börja interagera.
SPINNA TRÅDEN
Platstrådar måste spinnas. Genom de temporära aktivitetssländorna tvinnas medborgarnas och platsens fibrer ihop till inslagstrådar i olika färger och texturer.
VARPA EN STRUKTUR
Varpbredd, trådantal och inslagstäthet bestämmer platsvävens struktur. För att garantera en brokig mångfaldsväv måste varpställningen varieras.
PLATSVÄVEN
Att väva en plats innebär att skyttla de mångfacetterade inslagstrådarna mellan strukturernas varptrådar, så att en väv bildas med en mångfald av mönster och färger.
Bild: Urbio
En artikel av:
Emma Simonsson
Landskapsarkitekt LAR/MSA
0731-45 00 54
