Intresset att anlägga naturlika lekmiljöer tycks öka och många drivs av samma målbild att skapa grönare och mer varierade platser för lek – men varför är det så svårt att få till? Flertalet av våra nybyggda lekmiljöer är fortfarande förvånansvärt torftiga och hårdgjorda. När visionen om den gröna och rika lekmiljön silats genom lager av beställare, projektörer, anläggare och förvaltare, verkar det ändå bli den öppna, hårdgjorda och utrustningsbaserade lekplatsen som blir resultatet. Det tycks behövas en systemändring i flera led för att få till förändring. Kanske är ett första steg att börja använda nya begrepp som beskriver den fysiska naturlika lekmiljö vi har som målbild. Arbetet med Lekotoper eftersträvar ett skifte i förväntningarna på platser för lek, och hoppas kunna visa vägen från ord till handling – hur vi skapar naturlika lekmiljö med högt lekvärde.
Vad tänker du på när du hör ordet ”lekplats”? Jag gissar att de allra flesta ser framför sig en öppen plats med några gungor och en klätterställning, kanske en fyrkantig sandlåda och ett färgglatt staket. Det är så en lekplats i de flesta fall ser ut och både vuxna och barn har lätt att känna igen en sådan plats och förstå dess funktion. Men de andra platserna i vår närmiljö där vi leker, som dagvattendiket vid busshållplatsen där man krasar is om vintern, den täta grandungskojan bakom skolan eller stenhällarna bredvid ICA:s lastkaj där det brukar finnas spår av mosade rönnbär kryddade med mossa? Dessa är platser för lek – men de är inte ”lekplatser”.
Det finns fler anledningar till att det idag finns torftiga och hårdgjorda lekmiljöer i våra städer: Förväntningar på prydliga stadsmiljöer av oss vuxna, osäkerhet i diskussionen om tillgänglighet, tron att hårdgjorda ytor är enklare att drifta eller oro för säkerhetsregler. Träd fäller löv som behöver räfsas upp, eller har kanske frukter som blir till kladd över betongmarkstenen. Sand och träflis glider över de strikta sargerna och upplevs som stökig. Leriga slänter ger fläckar på kläderna och ser bedrövliga ut. Varför upplever vi platsen med några väl distanserade designade gungor på en färgglad gummimatta som attraktiv när vi vet att den inte kan erbjuda lång och lustfylld lek?
Bild: Urbio
Vi som ritar och gestaltar lekmiljöer har anledning att vara självkritiska. Vi fastnar ofta i gamla vanliga lösningar och många gestaltningsval styrs av den alltid överhängande oron för hur säkerheten ska tillgodoses. Det är så lätt att välja en produkt i en katalog. Man vet precis vad man får; material, pris, monteringsanvisningar. Och så en tydlig säkerhetszon att bevaka. Men är det möjligt att göra en produktkatalog där naturmiljöer för lek kan väljas med samma lätthet och säkerhet?
Med Lekotop menar vi en plats där lek och landskap är sammanflätade och där det platsspecifika landskapet är utgångspunkt för att forma platser för lek. Det kan vara en redan befintlig ”naturlig” miljö som får små tillägg för att förstärka lekvärdena och tydliggöra (för oss vuxna) funktionen av lek. Men det kan också vara en konstruerad lekmiljö som utgår från naturbaserade lösningar istället för utrustning och byggda element. Det handlar om att skapa rum och strukturer för lek genom rumslig grönska, varierad topografi, bäckar eller små vattensamlingar. Det handlar om växtlighet och lösa material som kottar, pinnar, bär, sand och stenar som kan ge rekvisita till leken och bjuda på upptäckarglädje.
Detta är inte en ny uppfinning. Det finns många bra exempel på naturlika lekmiljöer där lek och landskap är sammanvävda. Det finns också många lärdomar från 30 år tillbaka om hur man aktivt jobbat i interaktszonen mellan lek och ekologi för att skapa rika miljöer. Men i arbetet med Lekotoperna har vi upptäckt ett behov att lyfta dessa erfarenheter till att bli ”det nya normala”. Att inte prata om naturlek som en typ av temalekplats – som ett undantag – utan att nå en mininivå av grönska, topografi och detaljrikedom på alla nyanlagda lekmiljöer. Ibland kan det behövas ett nytt ord för att skapa andra förväntningar. Det handlar inte om att sluta använda lekredskap, utan att avstå från att bara bygga lekmiljö med utrustning. Att gunga, rutscha och klättra har ett stort lekvärde där producerad lekutrustning kan vara oöverträfflig, men det behövs också rumsliga och rika miljöer för fantasi, sinnlighet, utforskande och samarbete.
Lekotoper är naturlika miljöer som har speciella lek- och upplevelsevärden kopplade till sig, men som också erbjuder olika ekosystemtjänster. När vi anlägger lekmiljöer, speciellt i den täta staden, är det viktigt ur fler perspektiv att skapa miljöer som är gröna och har mervärden: Platser som kan filtrera dagvatten, erbjuda svalka och skugga, upplevelsevärden och sinnlighet. I den täta staden har vi inte råd att skapa torftiga ensartade lekplatser, utan måste arbeta med fler funktioner. Dessa funktioner av ekosystemtjänster har, spännande nog, ofta ett värde för leken i sin tur.
Lekotoperna utgår från landskapskategorierna Skogslandskapet, Vattenlandskapet och Trädgårdslandskapet och representerar olika karaktär och värden. Inom varje landskapstyp finns underkategorier, som lekbäcken, forsen, pölen eller groddammen, där principer för gestaltning och anläggning beskrivs. Målsättningen är en idérik Lekotopkatalog som närmar sig produktkatalogens enkelhet för att sänka trösklarna för beställare, projektörer och anläggare att välja dessa typer av lekmiljöer. Förhoppningen är att vägledningen för lekotoper kan bidra till att gå från ord till handling och nå fram till visionen om att rumsliga och naturlika lekmiljöer med högt lekvärde planeras och anläggs i våra städer.
Artikeln är skriven av:
Emma Simonsson
Landskapsarkitekt LAR/MSA
0731-45 00 54
Arbetet med Lekotoper är en del i det Vinnova-finansierade projekt ” Hållbara lekmiljöer i staden”, 2018-2022. Projektet syftar till att skapa större förståelse för vikten av gröna och naturlika lekmiljöer, och visa på hur dessa kan gestaltas och skapas. Partners i projektet är Urbio, Örebro kommun, SLU, KTH, UU och Nordic Parks.
