Just nu pågår livliga diskussioner om rätt eller fel i bruket av exotiska arter som stadsträd. Förespråkarna menar att exoterna är en funktionell anpassning till lynnigare klimat i hårdgjorda stadsmiljöer. Motståndarna pekar i stället på exoternas oförmåga att härbärgera biologisk mångfald – till skillnad från de inhemska trädarterna. Hur ser en framkomlig väg ut i denna stadsträdstvist?
När de nya tunnelbaneorterna lades ut längs armar i kulturlandskapet runt efterkrigstidens Stockholm var det inhemska växtmaterialet på modet. Här sattes rönn och oxel, surkörsbär och nyponros jämte de sparade tallarna och björkarna. Man vävde in det mälardalska kulturlandskapet som sinnebild i förhöjd form också i storstaden. Tanken var att skapa hemkänsla för alla inflyttade människor. Den lika formstarka som naturpräglade landskapsarkitekturen kom att få en världsvida renommé som ”Stockholmsskolan”. Flera av huvudstadens idag mest ikoniska stråk och platser, som Norr Mälarstrand och Rålambshovsparken, är från den här tiden. Idag vet vi dessutom att detta gestaltningsgrepp även gynnar artrikedomen och förmåga till ekosystemtjänster.
Exoterna mer lämpade?
Det senaste decenniet har en spännande utveckling skett avseende användningen av exotiska stadsträd. Landskapsarkitekter och trädexperter har med förtjusning upptäckt de speciella ståndortsförhållandena i den täta kvartersstaden. Med ett betydligt varmare lokalklimat jämfört med omlandet kan innerstäder husera långväga trädarter. Dessa exoter verkar också vara bättre rustade att klara värme och torka jämfört med de naturligt förekommande trädarterna. Därför menar vissa att den alltmer förtätade stadsmiljön med dess värmeöeffekter kräver användning av exotiska stadsträd. Endast dessa klarar av att tillhandahålla livsnödvändiga ekosystemtjänster som dagvattenbuffring och nedkylande skuggning och avdunstning. Men är de exotiska träden verkligen bara en välsignelse?
”Gröna öknar”
Det har varit stor fokus på pollinatörer på senare tid. Inget ont om humlor och solitärbin, men vi tenderar att glömma bort basen i näringsväven: nämligen de växtätande insekterna. Dessa är genom samevolutionen i många fall helt beroende av en inhemsk värdväxt. Detta gäller även svampar, mossor, lavar och så vidare. Exempelvis är upp mot 900 organismer helt beroende av vår svenska ek. Nu kan ekologer påvisa att med en ökad andel exotiska trädslag i våra städers grönstruktur så sjunker insektsproduktionen kraftigt. Detta påverkar i sin tur fladdermus- och fågellivet negativt. Drastiskt uttryckt riskerar exoterna att göra våra städer till ”gröna öknar” ur ett ekologiskt perspektiv. Slutsats: vill vi ha mer humlesurr och fågelkvitter i våra städer behöver vi mer av våra inhemska växter. Men vi ska för den skull inte sluta plantera exotiska trädarter, bara använda dem med måtta!
Vägen framåt
För att komma framåt i frågan krävs ett Stockholmsskolan 2.0, där de inhemska stadsträden får en välbehövlig revansch! Steg ett: bygg stadsmiljöer där de lokala trädarterna faktiskt trivs. Om vi tillåter grönskan breda ut sig i stadsbebyggelsen mellan husen minskar risken för värmeöeffekten. Samtidigt som miljön blir mer trivsam och hälsobringande. Steg två: Bygg vidare på tänket kring städernas gröna kilar! Skydda och utveckla dessa med en artrik blandskogspalett och låt dessa tränga långt in i stadskärnorna för bästa möjliga spridningsvägar. Steg tre: efterfråga redan nu sorter och varietéer av inhemska trädarter som kan stå pall för ett klimat i snabb förändring. På så sätt kan plantskolorna utveckla sorter av inhemska trädarter som är bättre rustade för de accelererande klimatförändringarna.
Låt oss nu se fram emot mer livfulla och myllrande stadsmiljöer med hagmarksinspirerade lundar i gaturummen, blommande ängar på byggnadernas tak, och åkerholmens träd- och buskarter i parkernas många bryn! Och tänk om vi i framtiden till och med kan få uppleva alléer av blommande sälg nästa gång träden byts ut i Kungsträdgården!
Mattias Gustafsson
