När Sverige ställer om till elbilsåkande behövs en ny våg av rörelsefrämjande rastplatser med labyrintiska tidsfördriv. Kom ihåg var ni hörde ordet först: Laddyrinter. Med elektrifieringen av transportsektorn följer ofrånkomligen behovet av en ny infrastruktur för laddstationer som troligen kommer rita om geografin för dagens bensinmackar.
Ett antal större rastplatser, ibland med vägkrogar, kan etableras längs med de viktigare farlederna i landet. Med ett överskott på laddstolpar på dessa platser så kan elbilisten alltid vara säker på att smidigt kunna docka på. Snabbladdning till trots så är man fast en stund på platsen medan bilen laddar klart. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det en fördel om förare (och medresenärer) förutom förtäring också kan få tillfälle att röra på sig en stund innan färden återupptas. Varför inte ladda de egna batterierna samtidigt, genom att för en stund förirra sig in i en labyrint?
I vårt grannland Norge har motsvarigheten till svenska Trafikverket, Statens Vegvesen, under lång tid satsat på nationella turistvägar med ett antal anlagda rastplatser med hög arkitektonisk verkshöjd. Genom att lyfta fram hissnande fjorddalar och dånande forsar befäster Norge sitt renommé som turistland. I Sverige är landskapet sällan lika dramatiskt, men här skulle en motsvarande satsning kunna handla om mer introverta landskap – i sann bergmansk anda! En medveten satsning på strategiska rastplatser kan skapa ett nationellt nätverk av laddstationer där varje rastplats har en unik labyrintutmaning som samtidigt utgör ett arkitektoniskt landmärke kopplat till platsen.
Labyrinter har fascinerat människor genom årtusenden och varierat både i form och underliggande symbolik. Precis som i resten av världen hittar man runt om i vårt land så kallade trojeborgar: enkla, ogrenade labyrinter med koppling till vidskepelse och riter. I 1700- och 1800-talets parker kring slott och herrgårdar var labyrintiska irrgångar ett populärt inslag, tänkta att ge besökaren en skräckblandad upplevelse. Även i vår tid dyker labyrinter upp som ett återkommande fenomen inom populärkulturen, inte bara i film och spel, utan även som fysiska anläggningar.
Labyrinter har en förmåga att locka fram leklust och rörelseglädje bland både barn och vuxna. Känslan att komma vilse och inte hitta fram är både skrämmande och utgör ett hälsosamt avbrott från den tillrättalagda vardagen. På ett intellektuellt plan kan labyrinten som företeelse spegla livet självt och symbolisera dess ibland vingelkrokiga vägar och oförutsedda återvändsgränder.
Dessa ”Laddyrinter” utförs som landart-lika anläggningar i material kopplade till det omgivande landskapet. I odlingslandskapet gestaltas labyrinten med halmbalar och klippt äng, i skogslandskapet med träpallisader, rishässjor eller gärdsgårdar, och i förorten med staket, spaljéverk eller häckfigurationer. I USA förekommer labyrinter som varje år klipps fram ur majsfält, och attraktionerna kallas förstås ordvitsigt för ”maize maze”. Majsfältslabyrinter är ytterligare ett exempel på hur landskap och irrgång vävs samman!
När tiden byter fot uppstår utrymme till nya initiativ. I samband med att elektrifieringen förändrar mobiliteten i landet uppstår ett behov bland bilresenärer att fördriva tid på laddningsrastplatser och här passar ”Laddyrinter” perfekt in! Här finns en möjlighet att sätta Sverige på kartan med spektakulära landskapslabyrinter som gör vägarna mer trafiksäkra med uppiggade elbilsförare!
Mattias Gustafsson
