Det finns en stadsplanerardröm om gröna Parkgator i visionerna för nya stadsdelar. När gatorna blir till verklighet är i stället avsaknaden av grönska påtaglig. Vari ligger motståndet? Hur kan vi få den gröna Parkgatan att realiseras på bred front?
I de visuellt tilltalande visionsbilderna för nya ”hållbara” stadsdelar dyker begreppet upp i olika vokabulära skepnader såsom ”allégator”, ”vistelsegator”, ”gröna stadsgator”, och ”lekgränder”. Gemensamt ger de uttryck för stadsplanerarnas och landskapsarkitekternas drömmar om gatan där mekaniserad fordonstrafik inte är överordnad människan. Så som gator faktiskt tedde sig innan bilismens genombrott under första halvan av 1900-talet. Gator för människor som möjliggör vistelse och trevliga aktiviteter. På Parkgatan finns förstås gott om plats för en massa trivselskapande grönska av olika slag, stadsträd och vackra planteringar, som levererar välbehövliga ekosystemtjänster inklusive att rena och fördröja dagvattnet.
Vad händer efter de grönskande visionsbilderna? Förslaget trillar igenom den kommunala planapparaten, vinner laga kraft och börjar projekteras. Det är nu visionen sätts på prov. Krav ställs på tillgängliga handikapparkeringar vid entréer. Räddningstjänsten påfordrar uppställningsplatser för stegbilar samt räddningsvägar för blåljusfordon. Ytor i närheten av miljörum och sopbehållare dedikeras åt sopbilarnas framfart. Potentiellt ställs även krav på plats för snöupplag. Gatubelysningen ska också in och nu börjar det bli trångt. Allt detta sker över markytan. Under mark händer minst lika mycket. Ledningsstråk behövs för dricksvatten, spillvatten, avlopp samt dagvatten. Elledningar ska dras, bredband och kanske en fjärrvärmekulvert eller en sopsugsledning.
Vid det här laget framstår den processade visionen av Parkgatan snarare vara en hägrande Fata Morgana än en genomförbar realitet. Efter en utdragen samordningsprocess, där övriga discipliner makat något på sin infrastruktur, uppstår ändå ett par ställen där det faktiskt går att få ned ett träd. Dock visar det sig att träden behöver vara en art och sort som inte blir speciellt hög eller bred, för att undvika framtida konflikt med omgivningen.
Nu påminner vän av ordning att allt fler gator i många av landets städer konverteras till sommargator under den varmare perioden av året. Sommargator är strategiskt utvalda ställen i stan där färgglada möbler och blommande vegetation i flyttbara kärl placeras ut på målad asfalt på bekostnad av genomfart för bil och parkeringsplatser. Självfallet är detta lovvärda initiativ och trevligt för folklivet på dessa platser – men ersätter inte på något sätt Parkgatan som typologi.
I jämförelse med Parkgatan framstår Sommargatan som en kostsam, resursintensiv och slit- och släng-präglad ”quick fix”. Det är möbler som ska transporteras samt vinterlagras (i bästa fall, i sämsta fall slängas) och färg som ska målas ut (som hamnar i dagvattnet i form av färgrester). Parkgatan å andra sidan står för något mer robust över tid. Med planterade träd följer att krontäckningen ökar. Det ger svalkande skuggverkan som i den större skalan mildrar värmeö-effekten i stadsdelen. Lövverk, eller barrverk för den delen, fungerar som partikelfilter som renar stadsluften. Rotsystemet hjälper till att bryta ned farliga ämnen i dagvattnet den tar upp. Träden blir habitat för djurliv och bidrar därmed till biologiska mångfald, vilket i sin tur bidrar till både naturpedagogiska och upplevelsemässiga värden.
Hur ska vi då förvandla den gäckande hägringen av Parkgatan till fullbordad verklighet? Nyckeln ligger i att ifrågasätta gamla kommunala ”sanningar” och ge nya ingångsparametrar i projekteringsskedet som ger plats för Parkgatan att hända – både över och under mark. Det kan exempelvis handla om att reducera trafiken till enkelriktat. Eller att samförlägga vattenförande ledningar i isolerade tråg, i stället för att som idag använda breda och djupa ledningsgravar, där träden älskar att breda ut sina rötter. Kan självkörande bilar reducera behovet av gatuparkeringar nära entréer? Och kan lokal produktion av matjord från organiska restsopor reducera storleken på framtidens sopbilar? Frågorna som breddar vägen för att tänka utanför boxen är både talrika och fantasieggande.
Gaturummet behöver självfallet rymma ett flertal basala funktioner. Men insikterna kring grönskan roll för att skapa den hållbara staden behöver inpräntas på bred front. I samhällsbyggarkretsar behöver Parkgatans planteringar med växtlighet och träd få samma status som ledningar i backen och framkomlighet för människor. Bara då kan nödvändig innovation ske som bäddar för att få verkligt grönskande och livsfrämjande Parkgator på plats!
Mattias Gustafsson
