Levande minnen är en färskvara och tenderar att obönhörligt blekna bort på bara ett par generationer. Det är vår uppgift som samhällsplanerare att skapa morgondagens trivsamma miljöer där fina minnen kan alstras!
Homo sapiens skiljer sig från de flesta däggdjur, inte bara i vår förmåga till avancerad kommunikation och sociala strukturer, utan också i det att vi allt som oftast lever tre generationer parallellt. Evolutionen verkar ha styrt oss till det. När äldre-generationen kunnat hjälpa sina barn med barnbarnen har överlevnaden helt enkelt ökat. Det har också betytt att berättelser och minnen kunnat föras över från de äldre till de yngre, vilket stärkt oss som kulturvarelser. Men de riktigt levande minnena sträcker sig sällan mer än just två generationer tillbaka i tiden. Sedan blir minnena suddigt anekdotiska eller helt bortblekta. Begreppet ”de små stegens tyranni” sätter fingret på hur tiden obevekligt löser upp våra minnen och gör att vi accepterar nyordningar.
Tillvaron för nutidsmänniskan är diametralt förändrad jämfört med hur det såg ut för bara 150 år sedan. Mycket har förstås blivit bättre; det är nog ingen som saknar det gamla odemokratiska och icke-jämställda klassamhället med allt slit och släp. Men få individer idag kan nog fullt ut leva sig in i den världsordning och ekonomiska system som styrde våra anfäders liv för bara fyra-fem generationer sedan. Jordbrukslandskapet är ett exempel på det. Innan lantbruket blev industrialiserat var landsbygden småbruten och varierande. Där fanns en tydlig relation mellan människa och landskap, vilket förde med sig ett behov av att namnge varje stenblock, dike, vägskäl, äng, hage och åker. Idag är landsbygden storskaligt rationaliserad, gamla betydelser har tynar bort och med dem också många av namnen.
Bild: Urbio
När vi nu för tiden förfasar oss över rapporteringen kring avverkningen av regnskog är det lätt att glömma att vi i Sverige från det sena 1800-talet fram till idag själva har avverkat merparten av landets gamla naturskogar. Vi har lyckats förtränga hur en riktig skog ser ut, med grova veteranträd och trädlegor. Nu för tiden har vi nära nog gett kalhyggesbruket tyst acceptans och de flesta skulle kalla granplantager för skog. Är det så att när plånboken får bestämma har vi lättare att välja minnesförlustens töcken?
Minnen är en färskvara. Just därför finns ett behov av att upprätthålla den kollektiva berättelsen om historiska händelser och personer. Stadslandskapen är fulla av skyltar, minnesplaketter, monument och museer fulla av artefakter som minner om det förflutna. Men egentligen utgör ju all stadsmiljö och all arkitektur en arena för människors inre kartor. När alla dessa känslomässiga band till den byggda miljön vävs samman, resulterar det i en stark samhällskraft som bidrar till städers resiliens över tid.
Förmodligen kommer vi återigen få uppleva detta när despoten Putin i Ryssland bombar städer i Ukraina till grus. Förödelsen för med sig katastrofala följder för civilbefolkningen i Ukraina, men någon gång framöver kommer det bli slut på ödeläggelsen. Och är det något historien lärt oss, inte minst efter 1900-talets två världskrig, så är det att så snart människorna har möjlighet så kommer de tillbaka för att, drivna av minnena av sin stad, återuppbygga.
En viktig lärdom att dra av detta är att vi som samhällsplanerare har en viktig uppgift i att skapa morgondagens städer där framtidens fina minnen kan frodas i människors medvetande. Det handlar om att gestalta framtidens fysiska miljöer på ett sätt att de får relevans och ger livskvalitéer för människor. Minnen, tid och landskap hänger samman!
Mattias Gustafsson
