Med växande stadslandskap världen över ökar andelen hårdgjord areal som ett brev på posten. Men för att klara framtidens klimatutmaningar behövs ett paradigmskifte, där hårdgjorda mark och byggnaders tak förädlas – med hög porositet som ledstjärna!
Många av planetens allra rikaste naturmiljöer kännetecknas av komplexa grundstrukturer som skapar mängder av olika skrymslen och gömslen där livet kan få fäste. Ett exempel på detta är korallreven som fungerar som myllrande barnkammare för mycket av faunan i världshaven. Livet under våra fötter fungerar på samma sätt. Är jorden full av hålrum och markytan infiltrerbar så kan syre och vatten flöda runt och understödja livsprocesser för växter, djur, svampar och mikroorganismer. Detta underjordskosmos hjälper oss människor med en rad ekosystemtjänster, inte minst inne i våra städer. Tyvärr har sättet vi bygger städer på en tendens att alstra stora ytor kompakterad mark med tätt lock av asfalt. Asfaltsöknen har blivit nutida städers signaturmelodi.
Det är svårt att tänka sig urbana landskap utan asfalt. Vid ett besök i Gamla Raumo, en välbevarad trästad i sydvästra Finland, blir det tydligt hur annorlunda en stadsgata upplevs där både körytor och trottoarer är utförda med grus och stenmjöl. I Sverige asfalterades den första gatan 1876 (det var Stora Nygatan i Gamla stan fick den äran). Med bilismens segertåg världen över, från 1920-talet och framåt, tog asfalterandet av vägar, gator och kvartersmiljöer fart på allvar. Till och med taken på många byggnader är idag klädda med bitumenmattor. Enligt Nationella MarktäckeData (NMD) är 970 000 hektar av Sveriges yta (ca 3%) hårdgjort med vägar och byggnader. Detta motsvarar ytan av tre stycken Gotland, varav en betydande andel lär vara asfalt.
De allra flesta av oss lärde oss nog att cykla på asfalt. Asfalten är ett på många sätt fantastiskt markmaterial; billigt att anlägga och sköta, slittåligt – och bekvämt att färdas på. Dessutom är asfalten ett fullt återvinningsbart material. Men i och med klimatförändringarna börjar det problematiska med (över)användandet av asfaltsytor bli alltmer uppenbart. All hårdgjord markyta bidrar till urbana värmeö-effekter, skyfallsproblematik och sjunkande grundvattennivåer. Dessutom kommer asfalten, som är en del av fossilindustrin, att behöva avvecklas för att klara de allt skarpare klimatmålen.
Vad vi behöver se mer av nu är mer och fler multifunktionella lösningar för hårdgjorda ytor i stadsmiljöer, som förutom behovet av att hantera människor och fordon också klarar av att infiltrera dagvatten och husera växtrötter. Det är glädjande att se att det händer mycket innovativt på den här fronten, inte minst i Stockholmsområdet: stadsgrönska i biokolmakadam, regnbäddar, biodiken och gatuträd i skelettjordar. I Rosendal byggs grönblåa systemlösningar med luftiga överbyggnader i gatan som del av dagvattenhanteringen. Krav för att uppnå en viss grönytefaktor betyder också att fler och fler vegetationstak kommer på plats. Det mesta av utvecklingen mot mer porösa stadsmiljöer sker dock främst i de större stadsutvecklingsområdena. Det räcker inte.
Stora Nygatan i Gamla stan har sedan länge ”befriats” från sin asfalt och är åter en fint stensatt gata. På samma sätt behöver nu många skolgårdsöknar bryta upp asfalten och planteras upp med attraktiv grönska. När bilåkandet så småningom blir en tjänst kan en massa överflödiga bilparkeringar rivas upp och konverteras till grönskande parker och vistelsemiljöer med ett myller av ekosystemtjänster. En önskan för framtiden vore förstås också att hitta funktionella och tillgängliga porositetslösningar för gator och gränder som gör att vi kan bygga lika vackert grusade gaturum som de i Gamla Raumo!
Mattias Gustafsson