Försommaren 2018 skickades broschyren ”När krisen eller kriget kommer” till Sveriges samtliga hushåll med information och tips på individnivå. Men historien visar att det är i kollektiva handlingar som verkligt resilienta förhållanden uppstår. Inte helt orimligt kommer någon form av folkrörelse av beredskapsträdgårdar behöva uppstå för att understödja livet i staden.
Det ser dystert ut för civilisationen så som vi känner den. Samma sommar som MSB släppte ”När krisen eller kriget kommer” upplevde vi i Sverige en våg av värme, torka, vattenbrist och skogsbränder. På global nivå utspelar sig just nu ett sjätte massutdöende och skenande klimatförändringar framför våra ögon. För vardagslivet och välståndet i städerna kommer att uppleva påfrestningar, och då är det lätt att som individ hamna i passivitet och håglöshet.
Det är förstås inte första gången kriser drabbat livet i urbana landskap. Och det är intressant att se hur påfallande ofta stadsodlandet blivit en effektiv och stabiliserande motkraft till snabba försämringar på samhällsnivå. När Sovjet kollapsade i början av 90-talet försvann jordbruksstödet till Kuba. Som en konsekvens spred sig stadsodlandet som en löpeld i Havanna, så att människor trots krisen kunde få tillgång till näringsrik mat till rimliga priser. 44 000 personer lär 2006 ha arbetat heltid i ’organoponics’ – som de urbana jordbruken på Kuba kallas. Det samma hände när den nordamerikanska staden Detroit gick i konkurs 2013 i och med att bilindustrin lades ned – hundratals stadsodlingar poppade upp i stadsbilden.
Bild: Urbio
Att stadsodlingar skapar resiliens och bidrar till att stärka moralen har nyttjats av stater i kritiska lägen tidigare i historien. Under de två världskrigen spred sig odlingsrörelsen Victory gardens i de anglosaxiska storstäderna, som ett sätt att bidra till både matsäkerhet och hoppfullhet. De senaste 15 årens miljöforskning på just detta; att odlande bidrar till att lindra stress, stärka psykisk och fysisk välmående och samtidigt stärka de sociala banden med andra människor, någon som får stor betydelse i händelse av kris.
Vi lever i en tid med stora osäkerheter inför framtiden. Det finns ett ökande behov av att, från myndigheternas sida, möta upp människors oro och ångest. Det vore inte dumt att redan idag starta ett ’Victory gardens’-program i den kommunala planeringen som identifierar lämpliga odlingsytor runt om i staden och understödjer trädgårdsintresserade lokalbor här och nu med både teoretiska kunskaper och praktikaliteter som matjord och tillgång till vatten. De nya beredskapsträdgårdarna behöver spridas ut genom stadslandskapet för att kunna bli nav och sociala motorer i respektive grannskap. Självfallet är det allra mest effektiva att planera för att ge befintliga odlingar och dess eldsjälar ett utökat uppdrag i händelse av sämre tider.
Bild: Urbio
Vad utmärker en beredskapsträdgård? För det första behöver den fungera autonomt oberoende av vatten och el. Här behöver regnvatten från omgivande tak kunna samlas upp under de alltmer intensiva skyfall vi har att vänta, för att sedan portioneras ut som bevattning av grönsaksland och fruktlundar under långvariga perioder med värmeböljor. Med strukturer för återbruk och återvinning kan nyproduktion av matjord och biokol komma ut av organiska sopor, vilket minskar behovet av transporter.
Det andra är det maximala samspelet med lokalsamhället. Olika former av sociala möten och grannkontakter kan äga rum med beredskapsträdgårdarna som plattform. Med en marknadsplats, där grönsaker och andra matprodukter kan säljas till medborgarna i trakten, kan maten spridas till fler än de som odlar. En bonuseffekt av beredskapsträdgårdarna är att dess grönska kommer hjälpa till att lindra oönskade värmeö-fenomen, som annars riskerar att förkorta livet på sjuka och svaga individer.
För många kan nog det reella behovet av beredskapsträdgårdar här och nu ifrågasättas. Är det inte lite väl alarmistiskt? Betänk då att många av städernas parker, faktiskt bara för några generationer sedan, plöjdes upp och odlades med rot- och grönsaker. Men då, under krigen, var parkerna fulla av matjord i gräsytor och planteringar. I dagens parker däremot är en stor andel yta belagda med konstgräs, platsgjutna gummimattor och asfalt som svårligen kan ställas om till matproduktion när krisen kommer.
För att sprida kunskap om självhushåll och en känsla av trygghet behövs redan idag att kommunerna planlägger områden för beredskapsträdgårdar runtom i våra städer – ytor där odlandet med små medel kan växlas upp. Må också nästa utgåva av ”När krisen eller kriget kommer” uppdateras med information om hur och var medborgarna tillsammans kan utveckla framtidens beredskapsträdgårdar!
Mattias Gustafsson
