Vad skulle en ohållbar stad vara? Det låter som något som kan gå sönder. Ett föremål som likt en dåligt konstruerad stol trillar isär. Men en stad är så mycket mer än sina byggnader. En stad är en plats att leva på, en plats där man kan ta skydd från oväder och känna sig trygg, bo och rekreera sig, studera och arbeta, finna försörjning och idka handel, bilda familj och åldras. Kan den vara ohållbar? Till skillnad från ett liv på landet innebär stadslivet att leva nära tillsammans med många andra människor. Den som bor i staden måste vara ”civiliserad” och kunna samverka med andra människor på ett bra sätt. Då uppstår en hållbar stad, en plats där människor kan leva och ha glädje av varandra. Hållbarheten är social.

Samtidigt. När många lever på samma plats räcker inte de lokala resurserna, utan de måste transporteras till platsen. Varje stad har ett omland vars resurser behövs för dess försörjning. Ett ekologiskt fotavtryck. När sedan resurserna transporteras och förbrukas uppstår avfall som måste föras bort för att staden ska vara behaglig och hälsosam att leva i. Om vi inte ser upp dumpas detta avfall i det ekosystem som försörjer staden med resurser, dessutom kan uttaget av ändliga resurser överstiga tillgången. Stadens försörjning undergrävs och omlandet som berörs blir allt större. I överförd mening leder det till att staden likt en ohållbar stol faller sönder, dränks av sitt eget avfall och sina ökade kostnader för att hitta resurser. Det är en ohållbar stad.

Det låter kanske märkligt, men faktum är att idag när över 50% av världens befolkning bor i städer blir detta allt vanligare. Dels fortsätter vi att skicka våra sopor till grannarna. Dels så förbrukar vi ändliga resurser och återvinner för lite. Det är inte heller självklart för människor som nyligen bodde glest utspridda på landsbygden att det kräver kunskap och nya mer hänsynstagande beteenden att bo i en stad. Till exempel att ta hand om avfallet lokalt och att ekonomisera resurserna och göra långsiktiga investeringar i infrastruktur. För bonden är det självklart att göda sina åkrar. I staden blir sambanden mindre uppenbara. Att förstå dem kräver kunskap och framsynthet. Hållbarhet är en kulturfråga.

Dessutom. Vilka förutsättningarna för våra städer är i framtiden vet vi egentligen ganska lite om. Det mesta är gissningar och antaganden. Och även när vi vet något med ganska stor säkerhet så har vi svårt att dra de konkreta slutsatserna av det. Ett exempel. Om havsnivåerna stiger inom vår livstid så behöver vi redan nu börja planera för att valla in våra kuststäder på samma sätt som skett i Holland. Det kräver hårda prioriteringar i kommunerna och stor framsynthet, planering och kompetens som idag är en bristvara. Allt pekar mot att det är genom att satsa på våra städer som vi kan finna de prisvärda och mest resurseffektiva lösningarna både på våra nuvarande och framtida utmaningar. Men det kräver att vi skaffar oss en beredskap för olika tänkbara förändringar. Vi måste planera och samtala om de val vi står inför i hela samhället!

När Sverige ordnade sin stora bostadsutställning i Stockholm 1930 var det ett led i att lära människor att bo modernt och rationellt. Boutställningarna i Malmös västra hamn och Stockholms Hammarby sjöstad i början av 2000-talet följde upp detta med att lära människor hur den resurseffektiva staden också kan göras attraktiv. Det ska vara lätt att leva hållbart, var devisen i Stockholm. När Kina ordnade världsutställning i Shanghai 2010 kunde det ses som ett led i att lära kineserna vad det innebär att leva i en hållbar stad. 70 miljoner kineser fick chansen att stanna vid övergångsställen, se hur resurserna flödar genom staden och hur de kan ekonomiseras och återvinnas, inspireras av vackert formgivna nationella paviljonger och reflektera över livet i ett höghus och vad som krävs för att vi ska kunna bo ovanpå varandra och må bra av det.

Men trots alla dessa ansträngningar vet vi fortfarande relativt lite om vad som krävs för att vi ska kunna lösa stadens alla behov även i framtiden. Sambanden mellan beteende och konsekvenser för stadens omland är ofta inte så uppenbara och även när vi ser problemet har vi svårt att ta till oss lösningen. Ofta därför att vi vant oss vid ett visst beteende och har svårt att förändra det. Men också därför att vi ser för kortsiktigt på kostnaderna. Det har gått mer än 15 år sedan det blev tillåtet att bygga flervåningshus i trä i Sverige. Innan dess hade det forskats minst lika lång tid. Först nu börjar vi ta det alternativet på allvar.

Vad vi kan se är att för att genomföra förändringar måste de nya lösningarna ge oss fördelar, vara attraktiva, skapa nya värden och samtidigt ge ett mindre ekologiskt fotavtryck. Det behövs vacker arkitektur och hållbara produkter som har en praktisk och vacker formgivning. De totala utsläppen av koldioxid från trähus är avsevärt mindre än i betonghus och de bidrar till att binda kol under husets livslängd. Utsläppen av klimatgasen koldioxid motverkas. Men sådana sakargument räcker inte. Människors värderingar och upplevelser har större betydelse för vilka val de gör av bostad. De tekniska lösningarna visar på möjligheter, men det är när de får en tilltalande gestaltning som människor vill bo i dem. Det är inte tekniken som avgör hur hållbart det tillsist blir. Det är människors val.

Ur ett mänskligt perspektiv är det tryggt och bekvämt med en evig och oföränderlig livsmiljö. Det är först när vi reser tillbaka till vår barndoms landskap som vi inser vilken förändring som faktiskt skett under vår livstid. Vi gläds ofta åt framstegen, men när förändringen kommer till oss här och nu är vi ändå sällan öppna för den. För att göra våra städer mindre ohållbara måste vi bli mer innovativa och öppna för förändring. Med dagens tillväxttakt på 2% vet vi att vår ekonomi dubbleras på 35 år. Mycket, men kanske för lite, av den tillväxten investeras i våra städer. Om vi styr investeringarna rätt så kan vi anpassa större delen av dagens bebyggelse till nuvarande behov inom kanske så lite som 35 år. Men då måste vi prioritera hårt och göra det som ger störst effekt. Helt enkelt det som är mest lönsamt.

Förutsättningen är att vi skaffar oss bättre och mer kunskap om vilka åtgärder som är effektiva och planerar så att de investeringar som görs steg för steg leder mot alltmer hållbara lösningar. Genom strategisk långsiktighet får vi möjlighet att ständigt utvärdera det som gjorts och anpassa lösningarna till nya förutsättningar.

Att inte planera för förändring är att som strutsen sticka huvudet i sanden när fara hotar. Vi måste våga vända ansiktet mot framtiden och se utmaningar och möjligheter. Den hållbara staden är en långsiktig vision, men den byggs steg för steg genom tät samverkan mellan kultur och teknik och en genomtänkt planering. Låt oss utveckla stadens kultur!